Så fort klockan slår tolv vid midnatt så vet man att några sekunder senare gryr en ny dag. Även om det dröjer flera timmar innan solen stiger. Och tro mig, ingen är mer lättad än jag när jag hör kyrkklockan meddela att det är midnatt.
Jag springer så fort jag kan men jag vet inte var jag är på väg. Jag märker knappt den vita snön som glittrar i månskenet och jag ignorerar de spöklika skuggor som husen och träden kastar över mig. Kylan piskar mot mitt ansikte som rappa piskslag men jag struntar i det. Allt jag bryr mig om är ondskan som är mig hack i häl. Den värsta sortens ondska klär i allt vidrigt du kan tänka dig. Lögn, hat och mest av allt; avundsjuka. Men allt detta försvinner med klockslaget. Kyrkklockans klingande övervinner dess ondska.
Jag uppmanar mig själv att fortsätta springa även om benen hotar att vika sig under mig. Bara fem minuter till.
Jag springer så fort jag kan och så långt bort som möjligt och när jag äntligen hör kyrkklockorna ringa bryter jag ihop på den kalla snön.
Jag har överlevt den här gången. Kommer jag att överleva nästa gång?
Av: Nina Kaakinen Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar