Ja, här sitter jag! På väg mot 30.
Sakta men säkert ser jag mitt 20-tal försvinna i backspegeln medan
jag desperat försöker bromsa för att hinna med allt. För att
hinna se allt. Det är så mycket man hela tiden förväntas tänka
på. Så mycket man förväntas hinna med. Och här sitter jag, med
en kopp te och ser allt det där jag vill göra, men inte hinner med,
passera förbi som neonskyltar i natten genom fönstret från en framrusande bil. Men
vad gör det om hundra år? Inte behöver jag sätta min prägel på
den här världen. Inte behöver jag skriva historia. Nej, det är
alltid någon annan som får ta ett steg ut i rampljuset medan jag
sitter här med min kopp te och väntar på min tur.
Det är som att sitta i ett väntrum på
ett sjukhus. Man vet kanske inte riktigt varför man är där men man
väntar på hjälp, på att någon ska lyssna. Ibland får man hjälp
på en gång. Ibland får man vänta ett halvt decennium. Eller så
skickas man runt från avdelning till avdelning.
