Det här med kärlek

"Det är ju viktigt det här med kärlek." Tänkte hon medan hon promenerade där i harmoni. Ett ansikte uppenbarade sig i hennes minne men hon kunde inte placera det. Än mindre ge det ett namn. "Minnet är ju inte som det en gång varit." Tänkte hon bittert.
I hennes unga dagar hade hon inga som  helst problem med att placera rätt namn med rätt ansikte. Hon mindes att det var ett exotiskt namn. Cleopatra? Leendet spred sig på hennes läppar när hon smakade på namnet. Försökte para ihop det med ansiktet. Ja, så hette hon! Hennes första kärlek.
Hon fortsatte i sina funderingar. Det var ju viktigt det här med kärlek.

En kvinnas monolog (ofärdig)

Ja, här sitter jag! På väg mot 30. Sakta men säkert ser jag mitt 20-tal försvinna i backspegeln medan jag desperat försöker bromsa för att hinna med allt. För att hinna se allt. Det är så mycket man hela tiden förväntas tänka på. Så mycket man förväntas hinna med. Och här sitter jag, med en kopp te och ser allt det där jag vill göra, men inte hinner med, passera förbi som neonskyltar i natten genom fönstret från en framrusande bil. Men vad gör det om hundra år? Inte behöver jag sätta min prägel på den här världen. Inte behöver jag skriva historia. Nej, det är alltid någon annan som får ta ett steg ut i rampljuset medan jag sitter här med min kopp te och väntar på min tur.

Det är som att sitta i ett väntrum på ett sjukhus. Man vet kanske inte riktigt varför man är där men man väntar på hjälp, på att någon ska lyssna. Ibland får man hjälp på en gång. Ibland får man vänta ett halvt decennium. Eller så skickas man runt från avdelning till avdelning.  

Det har varit tyst här inne ett tag nu. Men jag lovar att det ska bli ändring på det. Inspirationen har stått still men nu blommar den igen, som man säger.

Ihopklippt

Ögonen spärras upp och pupillerna öppnas på vid gavel, näsborrarna vidgas för att underlätta andningen maximalt. Så lyckas vi med konststycket att både trampa på gasen och bromsa samtidigt. Däremot har starka krafter lyckats prägla en bild av hur verkligheten ska tolkas enligt deras sätt att se den. De hämtar sin styrka från rädslan att misslyckas och de hindrar oss att utvecklas och njuta av livet. Ändå vägrar vi att se roten till det onda. Vi måste själva ta över initiativet! "Hur ska jag kunna utveckla kärleksfulla och varaktiga relationer?" Attityden är avgörande. Ingen verklighet är sann. Ge dig själv en chans!

En text ihopklippt av meningar tagna ur olika böcker.

Av: Nina Kaakinen Andersson

När klockan slår tolv

Så fort klockan slår tolv vid midnatt så vet man att några sekunder senare gryr en ny dag. Även om det dröjer flera timmar innan solen stiger. Och tro mig, ingen är mer lättad än jag när jag hör kyrkklockan meddela att det är midnatt.
Jag springer så fort jag kan men jag vet inte var jag är på väg. Jag märker knappt den vita snön som glittrar i månskenet och jag ignorerar de spöklika skuggor som husen och träden kastar över mig. Kylan piskar mot mitt ansikte som rappa piskslag men jag struntar i det. Allt jag bryr mig om är ondskan som är mig hack i häl. Den värsta sortens ondska klär i allt vidrigt du kan tänka dig. Lögn, hat och mest av allt; avundsjuka. Men allt detta försvinner med klockslaget. Kyrkklockans klingande övervinner dess ondska.
Jag uppmanar mig själv att fortsätta springa även om benen hotar att vika sig under mig. Bara fem minuter till.
Jag springer så fort jag kan och så långt bort som möjligt och när jag äntligen hör kyrkklockorna ringa bryter jag ihop på den kalla snön.
Jag har överlevt den här gången. Kommer jag att överleva nästa gång?

Av: Nina Kaakinen Andersson

Fröken Livrädd

Det känns som om huset pratar med mig. Allt är tyst. Det enda som hörs är de knakande väggarna och golven. Jag kan inte sova. Jag gömmer mig under täcket. Livrädd.
Nu hördes det där ljudet igen. Som om någon är på väg upp för trapporna. Men det kommer ju ingen... Låste jag dörren? Jag vågar inte gå och se efter.
Mörkt och tyst. Och nu knakar det igen. Det börjar bli alldeles för varmt under täcket. Måste få luft. Snabbt av med täcket. Fy, vad kallt det blev helt plötsligt.
På  med täcket igen. Huset pratar med mig igen. Kan den inte vara tyst? Jag vill inte höra mer. Vågar inte höra mer. Livrädd...

Kyrkogården

Jag såg ner på graven som låg vid mina fötter, sedan blickade jag ut över den ödelagda kyrkogården vars enda ljus som lyste upp gravarna var månen. Marken glimmade av frosten som skvallrade om att vintern var nära.
Jag såg ner på gravstenen igen. Namnet på den var inristad med silver. Det brände i mina ögon när jag läste vad som stod: "Här vilar..." Mer ville jag inte läsa, för vad det än stod, var det inte sant. Graven var tom...

Gryning

Vattnet glimmar i gryningsljuset

Fåglarna kvittrar, morgonen är snart här

Någon smyger tyst ut ur huset

ner till bäcken där

Vattnet lockar henne till sig

Fåglarna tystnar och tystnaden härjar

En kniv skär igenom hennes hud, hon skär sig

Blodet droppar ner och vattnet färgar

Av: Nina Kaakinen Andersson

Kommande fantasy och deckare

Många av de korta texter som jag kommer publicera här kan verka i dagboksform eller början på längre berättelser. Och det är som det verkar vara. Ibland skriver jag ner egna känslor och intryck och överdriver dem lite, gör dem till fiktion.  Ibland har jag påbörjat en idé men helt enkelt inte kunnat avsluta den för att inspirationen försvunnit. 

Vid sidan om den här bloggen sitter jag och skriver på en fantasyroman om vampyrer. Jag vet att det är ett ganska populärt ämne nu för tiden med tv-serier som True Blood och The Vampire Diaries, men jag känner att min historia var lite mer unik än de som redan finns. 

Men fantasyromanen är inte den enda jag sitter och skriver på. Jag har två andra på lur också som är ganska långt ifrån fantasy. Det är två deckare som jag hoppas på att bli klar med någon gång också. Min vampyrroman är en relativt ny idé medan mina deckare har funnits en del på papper och en del i huvudet de senaste 10-15 åren. 

//N.K.A

Jag irrade bort mig

"Jag föddes, jag fanns, jag glömdes bort". Fast detta borde bytas ut till: "Jag föddes, jag fanns, jag irrade bort mig".
Jag begav mig iväg för att leta efter mig själv och jag har fortfarande inte hittat tillbaka. Jag hade så många drömmar att välja mellan att det blev för mycket. Jag kunde inte bestämma mig. Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt till mig själv att ta tag i mitt liv innan det är för sent. Jag vet inte hur många gånger jag vänt på dygnet. Varit vaken halva nätterna och sovit dagarna igenom. Det börjar bli tröttsamt. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Och det känns samtidigt som om ingen är här för att stötta mig eller knuffa mig i rätt riktning och se till att jag håller kurs. Är det inte så att jag missar allt det där roliga där ute?

Dödstyst

Luften var still. Det var en varm sommarnatt. Clara var alldeles för långt hemifrån. Hennes mamma hade berättat historier om onda själar som smög i skogarna. Men det var väl bara historier?
Clara älskade att vara i skogen om natten. Det var så fridfullt.
Det enda ljudet Clara brydde sig om och lyssnade till var vindens bris i träden. Men den här natten var allting stilla. Ingen vind, inga fåglar och inga andra djur gjorde ljud ifrån sig. Det var som om allting omkring henne var dött. Det var dödstyst.

Förföljaren

Hans blick följer varje rörelse hon tar

Men när hon ser upp, ser hon ingen där

Han har gömt sig i skuggan av hennes meningslösa liv

Och han vandrar som i dimma i hennes små lätta kliv

Han beundrar hennes mod att gå helt sysslolös

Och trots att allt hon gör är helt meningslöst

Är han fascinerad av hennes driv

Av: Nina Kaakinen Andersson

Dimman

Dimman håller på att bli min ständiga följeslagare och vän. Jag känner smaken av bitterhet och lukten av rädsla var jag än går. Det är inte smaken av andras bitterhet, utan min egen. Och rädslan är min egen. Aldrig tillhör rädslan någon annan. Ingen känner till min följeslagare. Ingen vet om att jag ständigt går i dimman och bara väntar på att allt ska explodera och att den jobbiga huvudvärken ska avta. 
Jag håller på att bli galen. Ensamhet fyller min bröstkorg. Gråten finns där men vägrar att komma ut. Jag balanserar hela tiden på en klippavsats och när som helst kommer jag att falla. Jag är trött på allting. Trött på att ingen ser hur jag mår. Men vad kan jag förvänta mig? Ingen har någonsin tid att stanna upp och fråga hur jag mår.
Jag dagdrömmer om hur kärleken kommer och tar mig med storm och att personen i fråga för en gångs skull älskar mig. Jag drömmer mig bort till ett ställe där det hela tiden händer någonting. Där livet inte står still. Jag är vaken halva nätterna och sover halva dagarna. 
Halva tiden ligger jag och stirrar på telefonen och väntar på att någon ska ringa. Jag hoppar till varje gång och är beredd att rusa till dörren när jag hör fotsteg i trappuppgången. Men aldrig stannar någon vid min dörr. 

Av: Nina Kaakinen Andersson

En liten introduktion

I den här bloggen kommer jag att publicera noveller, dikter och andra texter som jag skrivit. Så här i början kommer jag nog inte att publicera regelbundet men när jag väl kommit in i skrivandet och kanske fått lite respons på det jag skriver, är planen att försöka publicera mera regelbundet.

Nina är mitt namn. Jag är 28 år och är bosatt i Norrköping med min man, vår sköldpadda och våra tre katter. Jag har alltid haft en passion för att skriva och har alltid haft en ganska livlig fantasi. Just nu försöker jag komma på vad jag vill göra med mitt liv och har de senaste tio åren testat på att arbeta inom telefonkundtjänst, marknadsundersökningar samt plugga på Komvux och kulturvetenskap på Linköpings universitet. Jag har ingen examen än men jag jobbar på det, även om det går lite trögt. 

Att hålla på med musik och teater är också någonting som jag älskar. Jag är en kreativ och estetisk person men jag har tyvärr lyssnat alldeles för mycket på min omgivning att jag nästan varit villig att ge upp den sidan av mig själv. Men nu har jag slutat ta åt mig och bestämt mig för att ägna mig åt mina passioner. För livet är alldeles för kort för att göra saker man inte tycker om.

Därför startade jag nu den här bloggen. Jag vill att mina ord ska läsas och jag måste ju börja någonstans!

//N.K.A