Dimman

Dimman håller på att bli min ständiga följeslagare och vän. Jag känner smaken av bitterhet och lukten av rädsla var jag än går. Det är inte smaken av andras bitterhet, utan min egen. Och rädslan är min egen. Aldrig tillhör rädslan någon annan. Ingen känner till min följeslagare. Ingen vet om att jag ständigt går i dimman och bara väntar på att allt ska explodera och att den jobbiga huvudvärken ska avta. 
Jag håller på att bli galen. Ensamhet fyller min bröstkorg. Gråten finns där men vägrar att komma ut. Jag balanserar hela tiden på en klippavsats och när som helst kommer jag att falla. Jag är trött på allting. Trött på att ingen ser hur jag mår. Men vad kan jag förvänta mig? Ingen har någonsin tid att stanna upp och fråga hur jag mår.
Jag dagdrömmer om hur kärleken kommer och tar mig med storm och att personen i fråga för en gångs skull älskar mig. Jag drömmer mig bort till ett ställe där det hela tiden händer någonting. Där livet inte står still. Jag är vaken halva nätterna och sover halva dagarna. 
Halva tiden ligger jag och stirrar på telefonen och väntar på att någon ska ringa. Jag hoppar till varje gång och är beredd att rusa till dörren när jag hör fotsteg i trappuppgången. Men aldrig stannar någon vid min dörr. 

Av: Nina Kaakinen Andersson